Flemish Baroque Era Painter, 1599-1641 Flemish painter and draughtsman, active also in Italy and England. He was the leading Flemish painter after Rubens in the first half of the 17th century and in the 18th century was often considered no less than his match. A number of van Dyck's studies in oil of characterful heads were included in Rubens's estate inventory in 1640, where they were distinguished neither in quality nor in purpose from those stocked by the older master. Although frustrated as a designer of tapestry and, with an almost solitary exception, as a deviser of palatial decoration, van Dyck succeeded brilliantly as an etcher. He was also skilled at organizing reproductive engravers in Antwerp to publish his works, in particular The Iconography (c. 1632-44), comprising scores of contemporary etched and engraved portraits, eventually numbering 100, by which election he revived the Renaissance tradition of promoting images of uomini illustri. His fame as a portrait painter in the cities of the southern Netherlands, as well as in London, Genoa, Rome and Palermo, has never been outshone; and from at least the early 18th century his full-length portraits were especially prized in Genoese, British and Flemish houses,  Related Paintings of Dyck, Anthony van :. | Young Woman with a Child | Portrat Karl des I | Marchesa Cattaneo with a Servant | Head of a Robber | Charles Iwith Monsieur de St Antoine (mk25) |
Related Artists:
GIUNTA PISANO
Italian painter, Pisan school (active c. 1229-c. 1254 in Pisa).
Jean-Baptiste Francois Desoria
Jean-Baptiste François Desoria (1758-1832). Both once enjoyed considerable renown among the elite of the Paris Enlightenment; today their names are barely known. Jean-Baptiste François Desoria (1758-1832), born in Paris, was, with the exception of some portraiture, primarily a history painter in the Neo-Classical style of his slightly older contemporary, Jacques-Louis David. Constance Pipelet, born in Nantes in 1767, was a surgeon's wife (later divorced) turned writer and librettist; she was noted primarily for her opera Sapho and her Epître aux femmes ( Epistle to the Women). Like her French predecessor of some four centuries earlier, Christine de Pizan, Constance Pipelet celebrated in writing the intellectual achievements of women.
hedvig eleonoras
Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp, född 23 oktober 1636, död 24 november 1715, var svensk drottning och riksföreståndare, dotter till Fredrik III av Holstein-Gottorp och Marie Elisabeth av Sachsen och gift i november 1654 med Karl X Gustav. Hon var med honom i Polen 1656 och i Danmark 1658. Hon var Sveriges drottning i sex år, men de facto "första dam" till sin död 1715, i femtiofem års tid. Hon blev änka 1660 och levde som änkedrottning i ytterligare 55 år. Kung Karl II av England friade till henne något år efter makens död, men hon tackade nej, med den formella motiveringen att hon önskade vara sin döde make evigt trogen. Hon satt i förmyndarregeringarna för både sin son Karl XI och sin sonson Karl XII, 1660-1672 samt 1697, och sedan i rådet 1700-1713, men hade i verkligheten aldrig så mycket att göra med politik, utan var nöjd med att formellt presidera över regeringen och hovet som monarkins symboliska överhuvud och representant. Hon stödde dock den profranska och antidanska policy som fördes av regenterna. Hennes son var djupt beroende av henne i hela sitt liv; då han blev gammal nog att sitta med vid regeringens sammanträden, talade han inte direkt till ledamöterna, han viskade i stället vad han ville veta till riksänkedrottningen, och Hedvig Eleonora frågade sedan regeringen med hög röst vad han ville veta. Då sorgeperioden formellt bröts år 1663 var hon värdinna för omfattande festligheter, och det var i hennes namn Sveriges första fasta teater öppnades i Stora Bollhuset och Lejonkulan 1667. Hedvig Eleonora, "Riksänkedrottningen", hade en dominant och temperamentsfull personlighet och dominerade det svenska hovet totalt fram till sin död. Även efter sin sons giftermål 1680 och fram till sin död 1715 var hon den verkliga drottningen och behöll sin position som "första dam"; sonen kallade henne "drottningen" och sin fru för "min fru". Under stora nordiska kriget var hon 1700-13 representant för kungen, men intresserade sig inte heller nu mycket för politik- vid audienser för utländska sändebud kunde antingen "moltiga" eller gapskratta åt dem. Hon intresserade sig för kortspel och arkitektur. Hon kunde spela kort till inpå småtimmarna. Drottningholms slott samt Strömsholms slott påbörjades av henne. Vid båda slotten lät hon anlägga stora parker i tidens stil.